Lördagen den 28 maj 1363, Pingstafton.
Den kungliga eskadern är under seglats från Tönsberg till Köpenhamn.
Ombord befinner sig kung Magnus och drottning Blanche.
De är på väg till det danska hovet för att övervara bröllopet mellan sin son Haakon och den danska prinsessan Margrete.
På vägen stannar de på Lindholmens slott där de en gång firade sin smekmånad, bara 16 år gamla.
Samtidigt söker en munk skydd för natten i lä bakom sanddynerna.
Han är på väg till Lindholmen för att varna kungen om en nära förestående attack.
Han vet inte var eller när, bara att det rör sig om en skoningslös fiende.
Men kungen tror honom inte.
Lyssna på ett avsnitt ur boken. Tatiana Butovitsch Temm läser. Karin Mårtensson Ghods (Blanche) och Peter Majanen (Magnus) sjunger.
Läs mer om bakgrunden till berättelsen här.
Finns både i dina lokala bokhandel och på nätet:
Vinden hade vänt och en solvarm sunnan förde med sig doft av tjära och torkad fisk blandat med hägg och jasmin. Förmiddagssolen fick hjälp av den salta luften att väcka liv i glåmiga kinder, huden stramade, ögonen kisade. Skeppet låg stadigt för babords halsar, seglen var fyllda, vinden perfekt. Farten var god, bogvattnet fräste, riggen knarrade. Hade livet någonsin varit bättre än just i denna stund, tänkte Magnus. Att få överlämna sig till vindarna och havet, till de krafter som bara gudarna hade makt över, det var en ovillkorlig befrielse. Som att ha blivit avlyft det tunga ok han haft att bära på sina axlar så länge han kunde minnas. Här var han fri, här kunde han andas. I det här riket var han bara en enkel undersåte. Han skrattade till. Rorsman log mot honom: ”Det brukar bli så när vi kommer ut till havs.”
