Såvitt man känner till är detta praktfulla dräktspänne den enda bevarade ägodelen efter drottning Blanche. Tillverkat i en i ateljé Paris någon gång under första hälften av 1300-talet, ett enastående guldsmedsarbete. I botten en slät guldskiva och på höga stift sitter ett antal slätt välvda safirer och planslipade rubiner samt smaragder och ametister i regelbunden växling. Många av stiften är tomma och det vittnar om en nu försvunnen dekor av 60 pärlor. Små gjutna guldfigurer sitter mellan ädelstenarna, där finns en yttre krans av lejon, örnar och gripar samt en inre krans av de fabelväsen, som kallas chimairor. Dessa är tvåbenta, bevingade fabelväsen med kvinnohuvud på långa halsar, och i stjärnans spetsar sitter kentaurer som dansar och musicerar. (Wikipedia) Spännet finns på Historiska Museet i Stockholm. Foto Gunnel Jansson / Statens Historiska Museer

 

Och det här sigillet är den enda bevarade samtida bilden av henne, såvitt man känner till. Blanche omgiven av sina fyra barn. Endast ett av dem, prins Haakon, var fortfarande i livet vid tiden för den här berättelsen.

 

 

 

 

 

Men det är ju så här vi är vana att se henne i Edelfelts romantiska målning. Sjungande en barnramsa för sin lille son prins Erik. Som hon senare skulle anklagas för att ha låtit mörda.

När Blanche kom hit vid sexton års ålder för att bli drottning var hon något helt nytt och lite främmande här uppe i de mörka och avlägsna länderna i norr – bildad och förfinad, flärdfull och kanske lite extravagant. 

I berättelsen är hennes liv är en ständig längtan – efter närhet – och efter sitt älskade Flandern.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I morgongåva fick Blanche Lindholmens slott. Det här är kung Magnus gåvobrev. Originalet finns på Rigsmuseum i Köpenhamn.

Det var hit de ofta återkom för att fira Pingst precis som i den här berättelsen. Och det är här som första delen utspelar sig.