På det här berget låg ett kungligt slott under medeltiden. Drottning Blanche fick det i morgongåva av kung Magnus. Här kan vi se resterna av slottet så som det såg ut för tvåhundra år sedan. Idag har alla spår efter det nötts bort av tidens obevekliga vindar.

Här brukade kungaparet tillbringa pingsthelgen tillsammans, precis som de gör i den här berättelsen. Och på kajen nedanför förbereder man gästabudet i berättelsens inledning – för mer än 650 år sedan.

En gång var detta Norges sydligaste utpost, ända tills den norske kungen Haakon den gamle skänkte slottet och socknen till Sverige och Birger Jarl. Och slottet blev då istället Sveriges västligaste utpost. Det är därför Vinga fyr ännu i våra dagar faktiskt ligger i Västergötland, och inte i Bohuslän.

Här på berget bodde Peter i nästan 20 år, och han fick ta del av sällsamma legender och skabrösa skrönor som berättats i generationer om vad som en gång utspelades på slottet. Om personerna som gått omkring här – kungar, drottningar, riddare och helgon – och om den där barnramsan som inte alls var en barnramsa. 

– Jag blev faktiskt helt uppslukad av de här personerna, av tiden och av händelserna. Så jag bestämde mig för att gräva djupare i den historiska myllan: Vad var det som hände egentligen? Var det möjligt att komma de här människorna riktigt nära?

En förunderlig berättelse började ta form.

– Vi nutidsmänniskor är kronocentriska. Vi tror att vi lever i en tid när det sker större förändringar än det gjort någonsin tidigare. Men personerna i den här berättelsen står mitt i förändringar som var oerhört omvälvande.

Berättelsen utspelar sig i en ny värld, bara några år efter den stora apokalypsen – pesten. Digerdöden var som ett gigantiskt kärnvapenkrig. En tredjedel av alla människor dog, kanske till och med hälften. Familjer splittrades. De som inte helt utplånades.

Människor flydde städernas smitthärdarna. På landsbygden hittade de övergivna gårdar, till och med hela byar, där de flyttade in tillsammans med främlingar. Man visste inte om man skulle leva i morgon.

Som en föjld av det här skedde en kanske lite oväntad förändring i människors beteende: promiskuitet. Och det var en sexuell frigjordhet med feministiska drag. Det hade att göra med kvinnans ställning i 1300-talets samhälle, starkare än vad den skulle komma att vara under de århundraden som följde. 

Det finns gott om kvinnohjälteskildringar de isländska sagorna, och de skrevs vid den tid då Blanche levde. Vilket säger en hel del om kvinnans ställning på 1300-talet.

Det är nu som kvinnofridslagen skrivs. Och det är nu som lika arvsrätt för döttrar dyker upp för första gången i vår lagstiftning. Och det är en av våra huvudpersoner, kung Magnus, som skriver in detta i sin Stadslag.

Vi står på tröskeln till en ny tid, renässansen. Starka och omvälvande influenser under den här tiden har också möjliggjorts av Marco Polos kontakter med fjärran länder. Från tidigare okända delar av världen kommer nu ett flöde av både nya idéer och nya varor längs Sidenvägen till Venedig: siden, kryddor, konst, mode, måleri, poesi, teater och musik. Och det är Blanche som introducerar den nya erans kultur här uppe i Norden.

Men även vanligt folk får ta del av nya kulturströmningar. Två av centralgestalterna i berättelsen, Jack och Sara, är musikanter – säckpipa och giga. Musiken är central i handlingen.

Såvitt man känner till är detta praktfulla dräktspänne den enda bevarade ägodelen efter drottning Blanche. Tillverkat i en ateljé Paris någon gång under första hälften av 1300-talet, ett enastående guldsmedsarbete.

I botten en slät guldskiva och på höga stift sitter ett antal slätt välvda safirer och planslipade rubiner samt smaragder och ametister i regelbunden växling. Många av stiften är tomma och det vittnar om en nu försvunnen dekor av 60 pärlor. Små gjutna guldfigurer sitter mellan ädelstenarna, där finns en yttre krans av lejon, örnar och gripar samt en inre krans av de fabelväsen, som kallas chimairor. Dessa är tvåbenta, bevingade fabelväsen med kvinnohuvud på långa halsar, och i stjärnans spetsar sitter kentaurer som dansar och musicerar. (Wikipedia)

Spännet finns på Historiska Museet i Stockholm.

Foto Gunnel Jansson / Statens Historiska Museer

Och det här sigillet är den enda bevarade samtida bilden av henne. Blanche, omgiven av sina fyra barn. Bara ett av dem finns kvar i livet vid tiden för vår berättelse.

Men det är ju så här vi är vana att se henne i Edelfelts romantiska målning. Sjungande en barnramsa för sin lille son prins Erik. Som hon senare skulle anklagas för att ha låtit mörda.

När Blanche kom hit vid sexton års ålder för att bli drottning var hon något helt nytt och främmande här uppe i de mörka och avlägsna länderna i norr: bildad och förfinad, flärdfull och lite extravagant.  

Men hon bar också på en ständig längtan – efter närhet, och efter sitt älskade Flandern.

I morgongåva fick Blanche Lindholmens slott.

Det här är kung Magnus gåvobrev. Originalet finns på Rigsmuseum i Köpenhamn. 

Det var hit kungaparet ofta återkom för att fira Pingst, precis som de gör i den här berättelsen. Och det är här som första delen utspelar sig.